 INSÄNDARE FRÅN 1997
 9 september 1997 Insändare i Jönköpings-Posten Mångfald istället för enfald Tanken på en muslimsk skola på Råslätt har gett upphov till starka reaktioner. Övertonerna är många. Situationen är närmast absurd. Frågan är: vad bråkas det egentligen om? I grunden har vi en misslyckad integrationspolitik. Sverige blir ett alltmer segregerat och skiktat samhälle: i arbetet, i boendet, på fritiden och så vidare. Massarbetslösheten alstrar stora sociala problem, inte minst för de många flyktingar och invandrare som aldrig ges möjlighet att bli en del av och delaktiga i samhället. I ett allt bistare klimat stängs många ute från stugvärmen. Lugn och rå råder så länge dessa grupper finner sig i situationen, så länge servil tystnad råder. Men om de inte passivt underordnar sig detta påtvingade urskiljande och tvärtom, vilket är mycket vanligt internationellt som historiskt, aktivt verkar för särskiljande? Då blir reaktionerna kraftiga! Inte är det så att protesterna rör en friskola som sådan, snarare det faktum at den är muslimsk: en apart religiös, kulturell och förment etnisk företeelse som klart utdefinierar sig från en illusorisk gemenskap. En provokation, ett hot, som med rådande förutsättningar ger upphov till oro, rädsla och vrede. Vad göra? Men, först blir frågan; vari ligger problemet? Barn är morgondagens vuxna och de kunskaper och erfarenheter de tillägnar sig i skolan utgör grundstenar i vandringen genom livet. Skolans målsättning måste vara att eleverna blir kunniga, självständigt och kritiskt tänkande individer som med upprätt gång kan söka sig vidare i arbetsliv, till vidare studier och för att delta som aktiva medborgare i samhällslivet. Barn börjar skolan med olika förutsättningar. De skillnader som finns i samhället speglar sig också i skolan: i föräldrarnas utbildning och arbete, tyckanden och tänkanden, i sociala och ekonomiska skillnader. Vi är för en demokratisk sammanhållen och likvärdig skola för alla. Grundskolan skall ge alla barn, oavsett bakgrund och föräldrarnas resurser, en enhetlig och likvärdig utbildning. Vikten av att barn från olika familjer och miljöer möts på likartade villkor kan inte underskattas. Det är i mötet människor utvecklas. Mötet råder bot mot fördomar, det öppnar sinnena och fördjupar kunskaperna. I ett samhälle präglat av tilltagande segregation är en sammanhållen skola för alla en viktig arena för möten mellan människor, kulturer, religioner, kunskapssyner och ideologier. En plats där alla äger tillträde är en dynamisk plats. En levande skola - öppen, kritisk, ifrågasättande, men självfallet inte alltid värdeneutral - utgör ett utomordentligt viktigt verktyg för humanism och demokratisk bildning och fostran, för skapande av kultur och kunskap, för vad vi kan kalla medborgarutbildning. I många länder har sedan länge funnits separata skolor för olika sociala gruppers barn. Det har handlat om att skikta barnen i a-lag och b-lag. Detta, jämte segregation i boendet och på andra områden, har skapat och cementerat samhällen präglade av djupa sociala klyftor och orättvisor. I vårt land har högern följt efter och kämpat för skolpeng, friskolor och ”valfrihet”. Socialdemokratin har inte stått rycken och till viss del underordnat sig. Vi vet konsekvenserna: inte ”Europas bästa skola”, men väl nedrustning och segregerade skolor. Och en lagstiftning som bakbinder kommunerna: vill någon starta en friskola så är det i stort sett grönt ljus. Så är läget. Pusselbitarna har fallit på plats. Ökad social åtskillnad kompletteras nu med kulturell, religiös och ”etnisk” skiktning. Så blir även skolan en del av den nya ordningen: åtskiljande samhällsstrukturer tränger in i klassrummen. Det sammanhållande raseras, nya murar byggs. De som på sin höjd tänkt sig fridfulla sociala och ”kristna” alternativa enklaver bet sig själva i svansen när nu andra, mer hotfulla (”osvenska”) intressenter tränger sig in på marknaden. FN:s barnkonvention, som Sverige antagit och förpliktigat sig att följa, säger bland annat om skolan att den skall syfta till att förbereda barnet för ett ansvarsfyllt liv i ett fritt samhälle, i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska och religiösa grupper… Hur? Hur sker dessa möten med separata skolor för de rikas barn, de fattigas barn, ”svenska” barn, ”invandrarbarn”, kristnas barn, muslimers barn, hinduers barn och så vidare? I en segregerad skola sker inga spännande möten - risken för enögdhet och inskränkthet är desto större. Mångfald ersätts av enfald. Moderaten Ulf Melin (JP 19/8) hävdar att ”styrkan i de muslimska skolorna är att barnen får en annan identitet”. Vilken? Har inte en individ flera identiteter: i arbetet, boendet, fritiden, bland slät och vänner, i föreningar, i religösa och politiska preferenser, i medborgarskap och så vidare? Identitet är inget statiskt fenomen, den skapas och förändras ständigt. En mångfald av identiteter är, på basis av ömsesidig respekt, en tillgång i ett dynamiskt samhälle. Men, finns det inte vissa fundamentala och allomfattande principer i ett samhälle - kalla det gärna en övergripande ”identitet”, en viss konsensus i vårt land om till exempel demokrati och rättvisa, jämlikhet mellan könen och så vidare - vars förverkligande och upprätthållande kräver gemensamma överenskommelser, gemensamma institutioner? Jo, och skolan är just en sådan plats! De ytor där möten mellan människor med olika bakgrund sker krymper, arenorna försvinner. Segregationen i arbetslivet, i bostadsområdena och i skolan föder oförståelse, intolerans, ger upphov till motsättningar. Därför bär de politiker, som förespråkar privatisering och fragmentisering, som ristar upp stora revor i den gemensamma välfärden och konstruerar nya konflikthärdar, ett tungt ansvar på sina axlar. Nedmonteringen av och skiktningen av skolan utgör delar av en process som leder till ett hårdare och kallare samhälle. Är det nödvändigt? Förvisso inte. Ökad segregation måste mötas av ökad integration. Därvidlag har en sammanhållen skola för alla en utomordentligt viktig roll. Istället för nedrustning av grundskolan krävs upprustning, tillförande av resurser och att privatiseringar och utbrytningar avvärjs. Helt enkelt ett politiskt vägval: generell eller selektiv välfärd? Vi har åsiktsfrihet, religionsfrihet. Det finns skolformer längre fram i livet, som tillgodoser de flesta önskemål rörande livsåskådningsmässig profilering. Men, först en rejäl grundskoleutbildning! Friskolornas mångfald är bedräglig, den döljer ökad enfald. För ökad integration är vi därför motståndare till en muslimsk friskola av samma skäl som vi motsätter oss kristna med flera friskolor.
|